Skrytsidan

På simträningen igår så kände inte min ena instruktör inte igen mig, för att jag fått en sådan bra fart på ryggsimmet. Han frågade en kollega vem det var som simmade på vår bana. Det är sanslöst roligt att ryggsimma. Jag tycker om att sträcka ut på armarna och låta dem gå som väderkvarnar över ytan, och under ytan trycka ifrån vattnet längst efter kroppen.

Det går alltså mycket bättre för mig. Jag är inte den "Nya Hjälplöst Plaskande Tjejen" längre, den stolta trofén bär en annan tjej just nu. Och hon står precis där jag stod i höstas. Väldigt förlägen och generad över de ständiga helhjärtade försöken att ta sig från punkt A till punkt B. Och precis som jag fick, så får nu hon enormt bra peppning och helhjärtat stöd från instruktörerna. Det börjar gå upp för mig att varje terminsstart är precis likadan. Vi nybörjare beter oss precis likadant, och att alla nya simmare ställs inför samma problem. De båda instruktörerna har gjort exakt samma saker i över 40 terminer!

Crawlen fungerar också bättre. Jag tar mig längre och längre sträckor, visserligen med hjälp av en flytdolme, men ändå. Tekniken behöver slipas, men jag tar mig definitivt dit jag ska.

Som grädde på moset börjar löpningen fungera bättre, också. Det går bättre för att jag lärt mig att trä på mig pannlampa och springa ut i mörkret i skogen, oavsett väder eller väglag. Förut drog jag mig för att gå ut i rusket, och när det var riktigt isigt undvek jag att springa. Jag sökte mig i bästa fall till elljusspår eller löpband inomhus. Nu följer jag bara gräset på vägkanten och i absoluta riktigt halkiga nödfall springer jag i diket.

Dessutom går det bättre för att mina arma knän, som mitt liv på något sätt kretsat kring det senaste halvåret, ja just DE knäna börjar tåla lite mer stryk. Jag vågar springa lite längre sträckor igen, och tror absolut att jag kan vara tillräckligt bra i knäna för att klara en halvmara till våren.

Det känns riktigt bra!