Hemlängtan

Jag kan inte riktigt ruska av mig känslan, men att flytta ungefär en gång per år, under tio år, är nog något jag tagit skada av. Nu har jag en fruktansvärd hemlängtan. Det är lite svårt att ha hemlängtan när man dessutom inte vet vart "hemma" är, när allt kringflackande skadat varje liten rot som man försökt att fästa i jorden. En vag känsla i magen säger mig att det åtminstone är snö på vintern som är "hemma". Inte ett ständigt fuktigt mörker och enstaka tunna snötäcken som försvinner efter fyra dagar.

Hemma är kanske Östersund. Jag längtar dit nu. Jag är vän med personalrekryteraren på det nya fängelset i Östersund, men har ju förståss för mycket värdefullt här i Gävle för att våga göra något åt min längtan. Jag har kvar gamla vänner där i Östersund, och just nu suger det hårt och längtansfullt i magen när jag tänker på att återvända till Östersunds gator.

Eller så är det här, där jag lever just nu, som är hemma. Det kanske bara är så att jag är en ovanligt rastlös flyttfågel. Jag längtar tillbaka till hästarna i Arbrå också. En del av hjärtat är kvar hos en gammal travhäst i Arbrå som heter Ragnar, och han verkar aldrig lämna hjärtevrån han bosatt sig i.

Östersund. Skogen. Naturen. Det kuperade landskapet. Människorna. Vännerna. Snön.

Såklart man längtar...