Vägskäl

Livet är verkligen fullt av vägskäl. Jag ser dem hela tiden och vinglar med bilen i en ständig vånda över om jag väljer rätt vägskäl eller inte. Nu brummar jag sakta efter motorvägen och spanar in en massa möjliga vägskäl.

Ett vägskäl är att fortsätta hoppas på att mina knän blir bättre och tåligare. Det vägskälet går till ett Marathonlopp i Médoc år 2009, där man klär ut sig lustigt, passerar otaliga vinborgar, och dricker vin efter det 4 mil långa loppet. Eller varför inte vägskälet där intill där man för 16 000 kr kan resa till Kina och springa marathon efter den kinesiska muren?!

Ett annat vägskäl är att skaffa häst och punga ut med de där 3 500 kronorna det kostar att ha en häst, per månad. År ut och år in. Efter 15 år med häst så har den kostat 630 000 kr, bara i mat, stallplats och hovvård. Kanske är det ett rimligt pris för att följa en livsdröm, kanske är det INTE ett rimligt pris. Jag vet faktiskt inte. Blir hästen frisk och gammal, och har jag tänkt vidga mina aktiviteter utöver att bara mata den och sköta hovarna på den, så kan den mycket väl börja kosta en miljon, allt som allt.

Ett tredje vägskäl är att gå med i sjöräddningen och försöka återuppliva spänningen från fallskärmshoppningen, förenad med ren och skär nytta. Jag pratade med en kollega som arbetar inom sjöräddningens frivilligorganisation, och det var enormt mycket som tilltalade mig. Att agera. Att få utbilda sig och bredda kompetensen. Att göra en direkt nytta.

Anledningen till att jag tittar efter alla dessa vägskäl, i stället för att bara följa den stora motorvägen rakt fram, är att jag misstänker att jag efter den stora raka vägen kommer att bli en trött grå person i mjukisbyxor som slöar framför TV:n efter en arbetsdag, samtidigt som tonårsbarnen står vid tröskeln och stirrar på mig med förakt.

Eller så kanske jag blir en cool triathlet-mamma som ser störthäftig ut när hon slöar framför TV:n eftersom hon just har sprungit två mil och simmat 3 kilometer, och mycket väl har gjort sig förtjänt av slötittande framför TV:n. Jag antar att tonårsbarnen står vid tröskeln och tittar på mig med förakt i alla fall. Är det inte sådana saker som tonårsungar bara GÖR?