Bra med terv

Helgen har uppfyllt de flesta ingredienser för att betecknas som dålig. Den startade med att jag och Micke inledde helgen med ett gräl redan på fredagkvällen. Ni vet, den där typen av onödiga gräl då båda försöker övertyga den andre om att en ursäkt är på sin plats, och att det tar upp till tre timmar innan vi inser att vi kanske borde bett om ursäkt själv, i stället för att försöka övertyga den andre. Sådant sliter på mig, troligen sliter det även på Micke, och jag blir trött i dagar efteråt. Nedslagen över att jag inte är bättre än vad jag är.

Sedan sprider sig nedslagenheten som en pesthärd över till andra delar av livet och jag blir nedslagen över att jag inte har vackrare ansiktsdrag, att jag inte ser femininare och lättare ut i ansiktet. Smittan sprider sig vidare till kroppen, håret, kläderna, allt blir otympligt och olämpligt. När jag åker med Micke till arbetet på helgen för att hjälpa till att skala kabel för att sälja koppartråd så ser de där vackra unga tjejerna, som börjat ploppa fram nu till våren, ut som vackra blommor, när vi passerar dem med bilen, och jag känner mig så långt ifrån dem.

Men de där blommorna kan kanske inte skala koppartrådsledningar, och det kan jag. Nästan. (Om jag bara hade varit lite starkare och bara haft lite hårdare hud på händerna så det inte började värka i dem.)

Kortfattat så haltar jag mig genom helgen. När jag ska träna lydnad med Fanny så börjar det regna. Jag drömmer mardrömmar på nätterna. Vågar inte säga nej när Mickes mamma föreslår en runda på antikmässan. Köper en present till Micke som han redan har. Åker runt i Gävle för att inse att den planerade simturen inte blir av eftersom ingen simhall är öppen den tid vi planerat in det på. Hyr en lite halvdålig film.

Jag tog lite bilder på måfå på söndagen. Jag bad Micke ta bilder på mig. Jag ser ful ut på bilderna. Obekväm, och ansiktet ser plumpt ut. Jag hade hoppats på att hitta en söt tjej, någon som liknar blommorna efter vägen, men hon är definitivt inte med på bilderna. Däremot tar jag som hastigast en annan bild, en bild som jag nästan glömt att jag tagit. Jag kan inte titta på den utan att börja le. Jag kanske inte är så bra alla gånger, men jag har åtminstone en terv. Och en bra karl.