Mina klienter

Ibland älskar jag mitt jobb, och ibland hatar jag det. Sammantaget blir det någon slags lidelsefull njutning i någon slags röra som i slutändan alltid visar sig vara hanterlig. Ibland jobbar jag med upproriska själar som aldrig vill infinna sig i systemet och tittar på mig med förakt, det snälla lammet som gjorde vad samhället sagt åt mig.

Ibland kommer det in någon själ så lysande och livskraftig trots alla trasighet och trots all själdestruktivitet, att jag rodnar och nästan vill gråta när jag lyssnar på dem. Ofta kämpar de förtvivlat mot droger och sig själva, att det känns som om de är hjälplösa utan livboj, i ett riktigt lerigt hål av sumpmark och sugande lera. Knark, hot, våld, våldtäkter. Ibland får jag höra historier som vittnar om så mycket plåga men samtidigt mellan raderna viskar om drivkraft och den enorma viljan att överleva.

Det mesta jag kan göra är att lyssna och dokumentera. Hålla tummarna och hoppas på att min utredning kan hjälpa dem vidare i livskampen. Ibland är jag helt förstörd över att jag inte varit en tillräckligt bra medmänniska till dem. Ibland ångrar jag så djupt att jag kanske sagt något fel, att jag kanske uttryckt mig klumpigt och repat ännu en spricka i deras redan sönderkrakelerade skal. Jag är inte perfekt. Jag säger fel saker ibland. Det händer.

Jag både älskar mitt jobb, och hatar det. Om ni bara visste hur mycket jag påverkas av era liv. Hur högt jag jublar när jag ser en livsgnista och ett hopp. Den där unga socialsekreteraren som försöker knappa in era uppgifter och ge realistiska prognoser om deras närmaste framtid. Socialsekreteraren som sedan stänger kontorsdörren bakom dem och säger "Tack och Hej, vi ses om två veckor!"

Håll bara ut. Ni fixar det här. Jag tror på er.