Marsvinsglädje

Ett av de saker som plågat mig mest det senaste året är att mitt flaskuppfödda marsvin Hot Shot, även kallad Lilltjejen, hamnade i fel händer och dog innan jag fick uppgifter om hur hon mådde. Sådant grämer mig i evigheter. Att just min lilla bäbis som jag födde upp för hand (efter att mamman Nystan dött just efter förlossningen)att just hon av alla små marsvin inte skulle få leva, när det finns så mycket annat liv här på planeten. Hon som kämpade och överlevde utan mamma, hon skulle inte ha behövt en kamp till så fort hon vuxit upp. Av någon som inte ens bekymrade sig att ringa och informera att något var fel.

Detsamma hände hennes bästa burkompis Bella, den gamla tanten som en kompis räddade från avlivning och lämnade i marsvinsburen att fostra föräldralösa Hot Shot. Man fick något slags kryptiskt mail efter diverse påtryckningar, om att Bella var död eftersom det var "nåt fel på henne" och att Lilltjejen Hot Shot "tappat pälsen så hon fick avlivas". Och jag har gråtit. Och gråtit. Mamma har hört mig snörvla upprepade gånger i telefonluren, och Micke har försökt krama mig när jag otröstlig och rödögd saknat mina små fluffiga prasslare.

Och jag har förbannat den dag jag blev allergisk och ångrat att jag inte stått ut längre trots allergin. Att jag inte ansträngt mig mer för att hitta rätt köpare.

Det är en skön tröst att mitt tredje marsvin, Atlas, verkar leva ett hett jetset-liv när han flänger runt från uppfödare till uppfödare. Från början kändes det fruktansvärt att han inte får vara sällskapsdjur som han är van vid, men ärligt talat tror jag han föredrar att få sätta på fluffiga marsvinsflickor.

Jag letade upp honom på google och fick en fullträff. Atlas är till vänster och flickvännen som han ska vara avelshanne på är till höger. Jag är så glad över att jag hittat min lilla hustomte igen. Han ser pigg ut och pälsen verkar frisk. Fluffigt värre.

Hjärtat lättar lite...